Ur Palestina Nu 1/2003:

Under en resa på Västbanken 1998 var jag till en by som heter Abu Dees. Här bor drygt 15 000 palestinier. Byn ligger några kilometer utanför Jerusalem. Här träffade jag Ali som jag känt sedan tidigare. Han har haft ett litet hotell här. Hotellet är stängt sedan många år. Några turister kommer inte längre hit, så Ali har inget jobb. Jag träffade också Ismael. Han är en duktig kock som började lära sig kokkonsten i sin fars restaurang som sprängdes av israeliska soldater strax efter ockupationen 1967.

Senare jobbade Ismael som taxichaufför. Sedan hösten 2000 har inte Ismael kunnat resa utanför Abu Dees. Då tvingades han sälja sin taxi. Nu försörjer han sig genom att sälja hummus, falafel och oliver till studenterna i Abu Dees.

När jag träffade Ali och Ismael 1998 hade de många idéer för att aktivera barn och ungdomar i Abu Dees. Man ville att vi skulle hjälpa till att få igång en idrottsklubb för hela byn. Palestinagrupperna startade då ett ungdomsprojekt för ungdomsklubben Abu Dees Youth Club. IK Sturehov från Örebro ställde upp som vänskapsklubb. 1999 inbjöds ett fotbollslag från Abu Dees till Örebro. De fick bo hemma hos killarna i ett Sturehovlag. Det blev en fantastisk upplevelse. Fotbollsmässigt var inte det palestinska laget så bra, men det är ju inte så konstigt eftersom man under många år inte tilläts spela fotboll. Man fick inte vara en folksamling på mer än fyra personer.

I Abu Dees hade man nu fått tag i en gammal flickskola som man kunde rusta upp med hjälp av pengar från projektet. Det fanns en skolgård som man kunde rusta upp som bollplan för fotboll, basket och volleyboll.

Nästa år var det Sturehovs tur att gästa Abu Dees. Vi åkte ner med tränare från Sturehov. Bland annat hade vi två kvinnliga tränare med oss och vi lyckades under den tiden få igång aktiviteter för tjejer på klubben. Det var första gången som det var tjejer på klubben och det roliga var att det blev bestående aktiviteter för tjejer. Sturehovs tränare fick matcha Abu Dess fotbollslag som då vann kvalmatch till den Palestinska högsta ligan. Det blev den sista matchen som Abu Dees A-lag har kunnat spela. När vi var där nere var det en ovanligt bra tid när man kunde röra sig ganska fritt vilket gjorde att man kunde åka till andra palestinska byar och spela matcher. Därefter skulle Sharons tid vid makten starta. Hela upproret började med att Sharon trängde sig in på Al Aqsamoskén i Jerusalem.

Under 2001 var det meningen att projektet skulle finansiera en förbättring av fotbollsplanen som ligger nära universitet. Det visade sig omöjligt. Israel vill här bygga en väg rakt över planen. Idag kan man inte alls vara på fotbollsplanen. Istället fick man satsa på att ordna belysning på klubbens gårdsplan.

Från 2002 är det ett nytt treårsprojekt. Klubben fick sent besked om att projektet beviljades. Trots detta lyckades man inom en månad organisera ett stort sommarläger för flickor och pojkar. Det var två sådana läger i somras och det är en viktig sak eftersom de flesta ungdomar är instängda i Abu Dees och inte kan resa utan för byn.

Strax för jul var jag i Abu Dees för att följa upp projektet. Det var konstigt att komma tillbaks till Abu Dees. Nu var byn helt instängd. När jag kom fram var det en hårdbevakad övergång i närheten av Alis gamla hotell. Ali berättade att det finns risk att Israel konfiskerar marken där Alis hotell ligger för att bygga en stor mur mellan israeler och palestinier. Det är svårt att veta när det är utegångsförbud. Det växlar från tid till annan. När jag var i Abu Dees sköt israeliska soldaterna en 88-årig kvinna och en döv 13-årig pojke i Ramallah som inte hade uppfattat utegångsförbudet.

Det var roligt att se hur klubben har växt. Klubben är viktig eftersom det är enda stället i Abu Dees där alla ungdomar kan träffas. Tyvärr måsta man dela upp tiderna på klubben. Man är rädd att Israeliska soldater ska gå in i klubben om det är för många ungdomar där samtidigt. De yngsta får komma tidigare på eftermiddagen. Vid ett tillfälle har israeliska soldater stått på taket till apoteket i närheten och kastat in sten ner på klubbens gårdsplan för att provocera ungdomarna att kasta tillbaks. Klubbledningen är noga med att ungdomarna inte får kasta sten mot soldaterna inifrån klubben. Risken finns då att de israeliska soldaterna stänger klubben. Rami som är ungdomsledarna på klubben berättade hur Israeliska soldater gått in klubben och hotat honom med bajonetten. Vi borde sätta upp en svensk flagga på klubben för att ge dem ett litet skydd.

Hemma hos Ismael går livet vidare. Jag följde med Ismael till hans olivfält för att hjälpa till att plocka oliver. Eftersom det var ramadan var det bara jag som fick mat och vatten. Alla andra fick jobba på tom mage. På kvällen gick vi till Ismaels svärfar och spelade kort. Alla släktingar bor i närheten och man tar verkligen hand om sina äldre släktingar här. Ismaels mamma bor i grannhuset och Ismaels döttrar turas om att sova hos farmor så att hon inte känner sig så ensam.

När ramadan tar slut är det stor fest. Studenterna i Abu Dees har försökt att åka hem till sina föräldrahem men blir stoppade och slagna av soldaterna. Några togs till fånga. På morgonen berättar Ismael förtvivlat att Israeliska soldater dödat ett tiotal personer i ett hus i Gaza. Det är ju ändå mitt i en familjehögtid. Han är förtvivlad och undrar hur allt ska sluta.

Det är dags för mig att resa hem. Det är ganska mycket jobb att driva ett projekt från Sverige. Ändå är det fantastiskt kul att när man ser hur bra projekten kan fungera trots att man är instängd i en liten by. Man blir så väl omhändertagen och förstår hur viktigt det är för palestinierna med internationell närvaro. Det gör att de märker att omvärlden bryr sig.