Ur Palestina Nu 4-2003

Efter att ha blivit utvisade från Israel för ett och halvt år sedan kunde fem personer från PGS biståndsutskott åter resa som ett samlat gäng till Västbanken och Gaza igen. Alla har ju varit tillbaka var och en för sig, men det känns viktigt att resa tillsammans för att hinna diskutera olika saker som dyker upp. Tid behövs också för att bara sitta och småprata, äta och ta en öl ihop. Så när alla fått ihop sina ledigheter och innestående
semesterdagar bar det iväg under en vecka i mitten av oktober.´Precis som förra gången vi reste tillsammans fick vi problem direkt på Ben Gurion flygplatsen. Ett beslut om utvisning togs direkt och vi ombads att sitta ner i ankomsthallen. Vi satte genast igång att ringa svenska ambassaden i Tel Aviv, generalkonsulatet i Jerusalem, journalister och den israeliska organisationen Physicians for Human Rights. De tog alla kontakt med personalen på flygplatsen, men beslutet om utvisning stod fast. Men plötsligt efter mer än fyra timmar ändrade man sig. Varför vet vi inte, men kanske berodde det på alla våra berättelser om den uppmärksamhet vi fick i Sverige efter förra gången vi blev utvisade.

Så efter timmar av spänning kunde vi ringa Taha ”vår” taxichaufför, som genast kom och hämtade oss och lättade åkte vi direkt till hotellet i Jerusalem. Dagen efter besökte vi konsulatet i Jerusalem och hade möte med generalkonsuln och en Sida- anställd för att informera om vad som hänt. Många personer från organisationer
med bidrag från Sida har ju under de senaste tre åren haft problem med att få komma in i Israel. Vi var även på konsulatet sista dagen av vårt besök för att uppdatera dem om projekten, Sidas förestående utvärdering av GCMHP, PMRS och PGS, samt vår syn
på det politiska läget i landet. Under veckan passade vi också på att delta vid firandet av svenska konsulatets 100-årsjubileum i Jerusalem.

För att kunna arbeta effektivt under den vecka vi hade på oss, delade vi upp oss i grupper och var och en besökte ”sitt” projekt och på kvällarna strålade vi samman
på hotellet.

Gaza Community Mental Health Programme GCMHP

David Henley och jag besökte Gaza under tre dagar. För att överhuvud taget komma in i Gaza gäller det att planera i förväg och inte bara resa dit och tro att man kommer in. En vecka innan avresan från Sverige kontaktade vi Physicians for Human Rights
och skickade vårt rekommendationsbrev från Sida, inbjudningsbrev från GCMHP och kopior på våra pass. Alla dessa papper vidarebefordrade de sedan till ansvarig militär vid Eretz checkpoint. Vi gav oss av tidigt från Jerusalem och kom till Eretz vid niotiden och fick vänta i två timmar på besked, men blev sedan insläppta med tillstånd att vara i Gaza i tre dagar. Flera andra svenskar blev utvisade samma dag, så ibland undrar man vilka regler som gäller. När vi kom till GCMHP:s kontor blev det många glada tillrop och kramar, det är inte många besökare som kommer till Gaza idag. Under de dagar vi var där hade vi en hel dags möte med barnteamet där projektet gicks igenom.

Under året har teamet utöver det dagliga arbetet haft föreläsningar om mental hälsa för muslimska ledare, lärare och distriktsläkare. Dessa är viktiga grupper i samhället,
då de ofta är bland de första som träffar alla de barn som idag mår dåligt. Diskussioner fördes också om vilka problem teamet har haft i sitt arbete de sista
tre åren. Eftersom så många människor i Gaza är traumatiserade på ett eller annat
sätt, läggs en otroligt stor börda på teamet. Att sedan inte heller veta om man
ska kunna ta sig till arbetet dag för dag på grund av avspärrningarna inne i Gaza, bombningar och oroligheter gör att de känner sig slitna. Ledningen för GCMHP är medveten om pressen på sin personal och försöker se till att de får tid till samtal och utbildningstillfällen.

Vi från PGS deltog aktivt i diskussionen och tog upp vikten av att teamet måste försöka fokusera och koncentrera sig på vad de har möjligheter att göra som ett litet team. Trots de stora behoven kan en grupp om tio personer inte täcka behovet för barn över hela Gaza.

Barnteamet är bland de få med riktigt bra utbildning och inriktning av arbete med
mental hälsa, så vi tryckte på det som vi ser som deras viktigaste uppgift: att vara en modell för resten av samhället och fortsätta sin inriktning på utbildning av viktiga nyckelgrupper i samhället då de aldrig kommer att kunna hjälpa alla barn i Gaza.
Vi hade också långa diskussioner med Ramzi, projektsamordnare om arbetet
Bistånd med en ny målsättning och strategi för GCMHP samt aktiviteter och utvärdering som görs för att nå dessa mål.

Yvonne Fredriksson