Ragnhild Söderqvist är egentligen ovillig att prata om det, men det var hon som startade Palestinagruppernas CBR-projekt i Beddawi och Nahr el-Bared. Tidigare hade PGS bara haft rena sjukvårdsprojekt i Libanon. 1989 arbetade hon som undersköterska på akutmottagningen på sjukhuset i Beddawi. De hade ett litet omläggningsrum där folk kunde få hjälp efter operationer. Men hon märkte att vissa patienter inte kom.

- De hade kanske inte råd med den lilla avgiften, eller så saknade de transport eller var för gamla.

Eftersom patienterna inte kunde ta sig till sjukhuset beslöt sig Ragnhild Söderqvist för att bege sig till dem. Ragnhild Söderqvist gav sig ut i lägret, ungefär som en svensk distriktssköterska, vilket väckte en del bestörtning. Och ogillande.

- Så gör man helt enkelt inte där. Man sitter och väntar på patienterna, även om de inte kommer. Men jag behövde inte följa deras regler, så jag gick ut ändå och upptäckte hon att det fanns funktionshindrade barn i vart och vartannat hem.

- De låg på någon madrass. Som i Sverige förr i tiden.

De var inte vanvårdade, men understimulerade.

Ragnhild Söderqvist tog med sig sakkunniga från Sverige och återvände till Libanon, och 1991 beviljade Sida stöd för ett rehabiliterignsprojekt. Det började först i liten skala, med inriktning på barn med funktionshinder, i första hand cp och neurologiska skador.

Ett litet rum för sjukgymnastik ställdes i ordning på sjukhuset i Beddawi, och grupper med svenska arbetsterapeuter och sjukgymnaster reste ned för att arbeta och utbilda personal på plats. Undan för undan blev den svenska närvaron allt mindre och den lokala personalen drev verksamheten på egen hand. Nu åker Ragnhild Söderqvist och Anna Mellgren, som kom in i projektet 1999, dit ett par gånger om året och följer upp verksamheten.Det som de båda framhåller som den största framgången är attitydförändringen i lägren.

- Det finns en helt annan acceptans för de funktionshindrade, säger Anna Mellgren. Förr vågade de inte gå ut med sina barn, de kastade sten på dem, och skrattade.

Den kanske viktigaste konsekvensen av detta är att de handikappade barnen nu kan gå i vanliga skolor och på dagis, vilket ger dem helt andra möjligheter. Och ett värdigare liv. Ett annat resultat av denna allmänna attitydförändring är att de funktionshindrade fått bättre självförtroende och börjat gå samman för att kräva sina rättigheter. Flera påtryckningsgrupper, bestående av handikappade vuxna och anhöriga, har på senare tid bildats i lägren. Tillsammans skall de försöka få den hjälp de behöver, som specialbehandlingar, rullstolar eller andra hjälpmedel, mediciner eller bidrag till operationer. Detta har även påverkat CBR-personalens inställning till dem.

- Nu ser de de funktionshindrade som en resurs. De märker att de har något att komma med, säger Anna.

Catrin Ormestad