Ur Palestina Nu 3-2002:

I Askar camp har våra samarbetspartners ända från början varit unga lägerkillar formade av förra intifadan. När de satt i fängelse tillsammans, bestämde sig för att göra något för lägrets barn. De hörde om läsestugan i Abu Dis och tog kontakt med mig och la fram ett projektplan som de kallade the Intifada of Culture.

PGS beslöt att stödja projektet och vi fick bifall från Forum Syd att starta ett litet barn och ungdomsbibliotek. Nu har mer än tio år gått. Projektet har utökats med ett datortek, både mobilt och stationärt. De unga killarna har vuxit upp och har många egna barn. Samarbetet har fortsatt och samtidigt har det bildats flera kommittéer i lägret som för handikappade, kvinnokommittéer och för social service.

De har fortfarande sina visioner om ett bättre liv kvar. Nu uttrycker de, Amjad Youssef, Ashraf, Said och de andra sig så här:

– Man kan döda en grupp utpekade och kalla dem terrorister, men man kan inte döda ett folk som vill ha sin frihet. Vi ger det vidare till den nya generationen och till nästa generation igen.

– Vi väntar på en jämställd fred. Inte Sharons fred.

Huset är fullt av kulhål

På söndagseftermiddagen står jag på balkongen till Amjads familjs hus i som ligger i utkanten av flyktinglägret New Askar utanför Nablus. Sedan mitt besök för ett år sedan har Amjads familjs hus antagit ett nytt utseende. Huset är fullt av kulhål. Bilarna på gatan nedanför är sönderskjutna eller helt platta, överkörda av stridsvagnar.

Det är Amjad, hans mamma, svägerskor och en del av de små barnen som inte går i skolan som står på balkongen. Yvonne sitter med de andra ur kulturkommittén en trappa upp och dricker kaffe. Vi har tillsammans med våra palestinska vänner just kommit hem efter en tur i Nablus. Det var tungt att se alla hus som förstörts och höra om alla döda, skadade och förnedrade under Israels offensiv de senaste sex veckorna. Offensiven de kallar The Rolling Stones. Den senaste attacken kom tidigt på morgonen för två dygn sedan.

Avvisade av soldater

I går, på lördagen, höll Yvonne och jag nästan på att ge upp företaget att ta oss in i Nablus och vidare till Askar Camp. Vi blev avvisade av soldater överallt och inte bara vi, utan konvojer av hjälporganisationer med matsändningar och medicinsk hjälp. Det var bara med Amjads intensiva ledsagning per mobiltelefon till vår taxichaufför och med mycket is i magen och mitt arbetsvisitkort med Stockholms stads St. Eriksemblem på som vi till slut tog oss igenom.

Nu står jag i solen på altanen och ser på barnen som kommer vandrande hem över det öppna fältet från Old Askar Camp där skolorna ligger.

Snabbt dyker en stridsvagn upp

Plötsligt smäller en shellbomb, en ljudbomb, nedanför oss. Förunderligt snabbt dyker en stridvagn upp på gatan under oss och skjuter över huvudena på barnen. Barnen och kvinnorna på fältet flyr skrikande åt alla håll och vi måste kasta oss in i huset för att ta skydd. Fort in i det rum som ses som mest skottsäkert längst in i huset.

Där sitter jag sedan med fullt av gråtande och rädda barn som sökt skydd i huset, men vill hem till sin familj, till sin mamma. Amjad måste ta i ordentligt för att lugna alla under skottlossningen samtidigt som han säger till mig att, "jag vet inte var mina fyra barn är, de har inte kommit in".

Skotten tystnar, barnen springer hem tätt efter husväggarna och vi går upp till Yvonne och de andra på övervåningen. Då kommer nästa attack. Rullbanden på stridsvagnarna dånar och får huset att skaka, fler skottsalvor. Vi tar skydd på golvet bakom Amjads soffgrupp. På det blanka golvet, bakom Amjads trygga soffgrupp, där vi så ofta suttit och druckit kaffe.

Så småningom tystnar skottsalvorna och husets barn kommer hem, det ena efter det andra. Snart sitter alla samlade i sofforna. Flickorna är ledsna och gråter. Amjads 14-åriga syster berättar gråtande att hon sprungit tillbaka till skolan och bankat på porten, men att den varit stängd och att hon fått skydd hos en familj som ropat in henne. En mycket liten pojke, sex-sju år, som försöker låta bli att gråta, berättar att han gömt sig i det höga gräset på fältet när två stridsvagnar kört på var sida om honom.

De vuxna berömmer barnen och skojar om deras mod och till slut börjar de le mellan tårarna. Men nästa morgon har Amjads syster ont i magen och vägrar gå till skolan.

Stridsvagnen drar vidare

Vi tittar ut och ser nu bara dammolnen efter stridsvagnen som drar vidare till nästa by eller nästa läger. Den bil, som vi just klivit ur när vi kom hem från Nablus, har soldaterna skjutit sönder däcken på. Killarna byter snabbt ut däcken för att kunna flytta den från gatan. Kvar står Amjads bil som är helt platt sedan en tidigare visit av stridsvagnar.

Ingen blev skjuten i lägret den här gången, ingen dog. På ett fält vid Balata camp strax intill blev däremot en mamma och hennes två döttrar skjutna till döds någon halvtimme innan attacken mot Askar. Senare samma kväll ser vi brandrök och hör skottsalvor från en by på andra sidan Askar camp. Det är byns Moské som brinner och vi får rapport att en man blir ihjälskjuten.

Den typ av attack vi var med om upprepas dag efter dag. Det är ingen tillfällighet att man drar igenom lägret just när barnen kommer hem från skolan och skjuter över deras huvuden. En grym vardagsterror som inte skapar rubriker.

Men fyra män och en liten pojke har blivit skjutna på gatorna mellan husen i lägret under april månad. De fem ligger begravda mellan barnstugans vägg och en skyddande mur. Under utegångsförbudet var det den enda möjliga platsen att begrava sina döda på.

Barn som förlorat sina fäder

På lördagen, dagen innan har vi i biblioteket träffat barn till de dödade fäderna. Det var gripande och fruktansvärt sorgligt. Vi två fick dela barnens sorg i en grupp som försöker tala om det som hänt.

Verksamheten i barn och ungdomsbiblioteket har med nödvändighet förändrats beroende på krigssituationen. Så många barn har traumatiska upplevelser och behöver professionell hjälp.

En psykolog kommer från Palestinian Counceling Center i Jerusalem och arbetar med barnen enskilt och i grupp.

På söndagen är vi med under en session när psykologen delar upp en grupp om 20 flickor i 13 årsåldern i mindre grupper. Var grupp får uppgifter att diskutera och lösa och sedan presentera på ett valfritt sätt för varandra. Samtidigt går han runt i grupperna och talar mjukt med dem om HUR de löser uppgifterna och hur de gör sina val. Den här gången gällde det att göra reklam för något positivt. Tanken är att bryta den förlamande lesdnaden och att våga var glad igen.

För att processen ska kunna fortsätta instruerat psykologen Naomi, den kvinna som är anställd som fritidsledare i biblioteket, hur hon ska fortsätta arbetet. Vad vi kunde se var det mycket bra.

I övrigt håller man verksamheten igång med läxläsning, undervisning och bokutlåning så fort det är möjligt att sticka näsan utanför husen. Datorteket däremot är nedlagt därför att man är tvungna att gömma undan alla datorer. Den israeliska armen har systematiskt förstört datorer på plats efter plats oavsett syfte.

Naomi instruerar också grupper i dabtke, arabisk folkdans På måndagen, vår tredje dag, dansar en grupp pojkar för oss, glada och stolta. Samma program har de uppfört på en stor fest hösten 2001 för mer än tusen människor som deltog i festen. Vi har sett på en video från den. Den var den första fest som hållits på det öppna fältet mellan lägren på 30 år.

Pojkarna dansar så dammet rycker om den slitna mattan i biblioteket. När vi applåderar och tjoar som värst, kommer skottsalvorna. Den här gången från bergen och riktade rakt mot husen i lägret. Pojkgruppens glada leenden slocknar och de piper iväg hem snabbt som blixten. Vi tar skydd bland bokhyllorna och sänder en tacksamt tack och för alla tjocka böcker!

Så här var det i maj i år när Yvonne och jag var där. Så här har det fortsatt vecka efter vecka.

Den 4 juni gick de israeliska soldaterna in i lägret och slog sönder kopiatorn i biblioteket, slängde ut barnböcker och körde över med jeep. De datorer till datorteket som kommittén gömt bland madrasser och filtar i Amjads hus, hade man som tur var flyttat till annat ställe. Soldaterna konfiskerade nämligen övervåningen, den där vi gömt oss i soffgruppen och använde den som övervaknings och skjutplats. Alla män, däribland våra kamrater, satt under 12 timmar bakbundna i solen på den nya inhägnade lekplatsen de anlagt och visat oss så stolt.

I början av augusti gick soldaterna in i lägret och sprängde ett hus. På väg ut, bara genom att råka svänga "lite oförsiktigt" med en stridsvagn, tog de halva huset som tillhör Naomis familj med sig.

Trots den dagliga pressade situationen har PGS projektpartner, kulturkommittén i Askar, tillsammans med bl.a. UNRWA, i sommar hållit sommarläger för tusentals barn. Lekar, tävlingar, dans, teater och när det är möjligt bussturer.

Kulturkommittén i New Askar camp arbetar aktivt för sin målsättning, att:
Barn måste få vara glada. Glada barn blir starka människor.