Borde man som Palestinavän beklaga att den fortsatta högervridningen och fascistiseringen av Israel inte tog ett sådant jättekliv vid valet till Knesset som de flesta bedömare förutspått? En av de värsta Palestinafienderna i svensk press, ledarskribenten Mats Skogkär i Sydsvenskan, påstår det när han skriver (SDS 24/1): ”Det jättekliv högerut många kommentatorer förutspått och många rent av tycks ha hoppats på – kanske för att få egna fördomar om det israeliska samhällets politiska förfall bekräftade – uteblev”.

Naturligtvis har han ingen referens, han kan inte ens antydningsvis peka ut någon som skulle föredragit större framgång för de nationalchauvinistiska och rasistiska partierna i Israel. Det är faktiskt en skam att en stor tidning som kallar sig liberal publicerar sådan dynga på ledarplats.

För dynga är det. Jag har aldrig träffat någon Palestinavän som glatt sig åt den högervridning som skett i Israel alltsedan ockupationen 1967. Det högsta priset för den har betalats av palestinierna. Det är deras land som stjäls av den israeliska högern, det är de som låses in i muromgärdade fängelser i Gaza och på Västbanken, det är deras liv som förstörs av ockupationens förnedrande vardag. Inte för att den israeliska vänstern varit oerhört mycket bättre. Men ändå bättre. Om Osloavtalet, som ingicks av arbetarpartiets Yitzhak Rabin, hade utvecklats istället för att avvecklas, kunde det idag funnits en palestinsk stat. Det var Netanyahu och högern som torpederade den möjligheten.

Visst finns det en teoretisk revolutionär tradition som ibland har önskat sig tydligare fiender som framträder som öppna förtryckare än sådana som smyger med sin fascism. Sådant har man ibland kunnat stöta på vid kaféborden på Söder i Stockholm eller la Rive Gauche i Paris. Men sällan eller aldrig i Palestinasammanhang, eftersom det där inte handlar om teori utan om en fruktansvärd praktik där varje gradskillnad i förtrycket kan betyda skillnaden mellan ett uthärdligt helvete och ett outhärdligt.

Därför är det naturligt att en av Israels envisaste fredspolitiker, Uri Avnery, gläder sig åt valresultatet. Detsamma gör palestinierna i Israel som i sista stund strömmade till vallokalerna och därmed gav de palestinska partierna en viss framgång.

Med Skogkärs perversa logik borde palestinierna förstås ha röstat på de värsta bosättarfascisterna för att ytterligare påvisa ”det israeliska samhällets politiska förfall”. Men de israeliska palestinierna deltar i israeliska val inte för att testa revolutionära teorier utan för att utnyttja en liten möjlighet att förbättra vardagen för sig själva och sina bröder och systrar i de ockuperade områdena.

Var Knessetvalet en vändpunkt? Knappast. Inte bara en ny sekulär mitt gick framåt utan också en ny, aggressiv bosättarhöger. Israels fascistisering har redan nått så långt att jämförelsen med apartheid blir alltmer allmänt accepterad. Samtidigt visar opinionsmätningar att en majoritet av israelerna fortfarande är för en tvåstatslösning. Att vara israel är sannerligen att vara kluven! Det internationellal samfundets slutsats borde vara att det fortfarande finns ett litet hopp, det finns visst förnuft och en viss långsiktig självbevarelsedrift kvar hos en ansenlig del av israelerna.

Men utan internationellt stöd blir det aldrig någon övergång från ord till handling. Därför behövs konkreta, målinriktade sanktioner mer än någonsin. Valet visar att de har chans att bli effektiv eftersom en stor del av israelerna kommer att förstå att de inte riktar sig mot Israels existens utan mot dess olagliga ockupationspolitik.

Alltså: Hög tid för ett svenskt initiativ. Carl Bildt, som drar på sig berättigad kritik för alla möjliga utrikespolitiska konstigheter, har ju, som, PGS ofta påpekat, visat att han i grund och botten har förstått att det är Israel som är boven i det palestinska dramat. Nu när till och med de mest Israelromantiska partierna i regeringen godtagit att Palestina fått höjd status i FN borde det inte vara omöjligt för en tuff svensk utrikesminister att ta initiativ till målinriktade sanktioner enlighet den modell som svenska forskare i Uppsala på FN:s uppdrag utarbetat för flera år sedan.

Per Gahrton, fd ordförande PGS