Barn från Al Jaleel under sommaraktiviteterna som delvis sponsrades av PGS insamling

Efter att ha besökt Naba’a i söder fortsatte vi vår uppföljning av projektet i Bourj el Barajneh, ett palestinskt flyktingläger i södra delarna av Beirut där 27 000 palestinska flyktingar bor sammanträngda på en kvadratkilometer. Tillsammans med stiftelsen Rights Now stödjer vi ett projekt för barn som tvingats fly från Syrien. Palestinian Women Health Organisation (PWHO) är aktiva i Bourj el Barajneh sedan flera år med projekt framför allt för kvinnor och äldre, och aktiviteter för barn såsom extra lektioner och fritidsaktiviteter. De har också en kvinnoklinik där man även erbjuder sjukgymnastik för kvinnor och äldre samt barn med funktionsnedsättningar.

Projektet som Rights Now och PGS stödjer, i ett första samarbete mellan organisationerna, står PGS för uppföljning och stöd till projektgenomförandet som bidrar till att förbättra situationen för barn som flytt från Syrien till Bourj El Barajneh. Det är mestadels palestinska familjer som kommit men även en del syriska familjer. UNRWA beräknar att runt 724 familjer nu bosatt sig i lägret, över 3 600 personer. Det är svårt att förstå hur det är möjligt att ta emot nya flyktingar när man går längs de trånga gränderna. Hiba, som är projektkoordinator möter oss och på vägen till PWHO center passerar vi ett oändligt spindelnät av elledningar, telefon och internetkablar och där elledningar går parallellt med vattenledningar. Eftersom de palestinska flyktinglägren i Libanon i teorin ska vara tillfälliga, marken hyrs endast av UNRWA från den libanesiska staten, får man inte investera i permanent infrastruktur. Därför har man lagt vattenledningar ovan jord tillsammans med den övriga elinstallationen, vilket givetvis kan vara livsfarligt.

Gränd i Bourj el Barajneh

Hiba tar oss med till centret där tre grupper av barn är i full färd med att läsa engelska och räkna matte. Det är barn från Syrien, de flesta kommer från Al Yarmouk, ett av de större palestinska flyktinglägren i Damaskus som till stora delar har förstörts i strider mellan militären och oppositionella grupper i Syrien. Här på centret får de stöd och hjälp med att komma ikapp läroplanen i Libanon. UNRWA:s skolor följer den libanesiska läroplanen och barnen börjar skolan tidigare än i Syrien samt har en del av undervisningen på engelska. De flesta barnen har därför svårt att hänga med i undervisningen, och med stora klasser och färre undervisningstimmar är det komplicerat för de flesta barnen.

UNRWA försöker ge alla barn som flytt från Syrien möjlighet att gå i skolan men har lagt undervisningen på eftermiddagen och med två timmar mindre undervisning per dag än för barnen från Bour el Barajneh. Det är såklart svårt att få ihop det på något annat sätt med tanke på de begränsade resurser och utrymme som UNRWA har, men det främjar inte relationen mellan de nya flyktingarna och de som bor sedan tidigare i lägret.

Barn i tredje klass, de flesta från Al Yarmouk i Syrien

Barnen vi träffar tycker det är bra att komma till PWHO:s center och speciellt gillar de fritidsaktiviteterna. Det är sällan de får tillfälle att komma utanför lägret och därför är de utflykter och sommaraktiviteter som PWHO anordnar otroligt uppskattade. Som bilderna visar är det trångt, mörkt och överbefolkat inne i lägret och det finns i princip inga ytor att leka på för barnen, speciellt de mindre. PWHO fick stöd från en organisation till att täcka taket på centret och där finns det nu en liten större yta att organisera lekar eller spela lite fotboll.

Efter att ha tittat in på kvinnokliniken som WHO också driver följde Hiba oss tillbaka till ingången till lägret. Vi får lyssna till hennes engagemang för kvinnorna i lägret, och de som leder organisationen kallar sig gärna feminister. Samtidigt så har hon respekt för de värderingar och för religionen men vill visa att det går att kombinera kvinnors rättigheter med religion. Man försöker också engagera papporna till barnen i sin verksamhet, och även om det går trögt att bryta stereotypiska familjemönster så har man nu en grupp på ungefär 10 pappor som regelbundet kommer till organisationens aktiviteter. Vi lämnar Hiba och kör tillbaka hem. Vårt besök kändes bra och projektet går som planerat. En frisk fläkt med engagerad personal och, återigen, en nödvändig verksamhet som vi fått ta del av. Ett andningshål för barn och föräldrar i ett alltmer överbelastat läger, mitt i Beirut.

Hiba berättar om situationen i lägret

Nästa dag körde vi till Baalbeck som ligger mitt i Bekkadalen för att besöka Wevel camp, eller Al Jaleel som det också kallas eftersom de flesta som kom dit 1950 var från Al Jaleel i Palestina. Först var vi lite osäkra på om vi verkligen skulle åka. Det har varit en del konflikter i Bekkadalen, och ibland rent av väpnade strider mellan olika grupper. Det är också i Bekka som många av flyktingarna från Syrien först kommer vilket också bidrar till spänningen mellan Hezbollah, som är trogna Assad regimen, och de som är emot Assad, såsom Hariris parti. Dock menade Ali, som är projekt ledare för Children of Al Jaleel Center, att det nu var betydligt lugnare och att folk i allmänhet är mindre rädda sedan USA:s eventuella attack mot Libanon har tonats ned.

När vi kommer till det lilla centret i Al Jaleel flyktingläger är det full aktivitet. Lokalen har endast två små rum och en lite större samlingslokal där barnen gör gemensamma aktiviteter. Det är även här barn som flytt från Syrien som samlas och gör aktiviteter på förmiddagen innan de går till skolan. Antingen får de hjälp med läxor eller hittar på andra aktiviteter. Children of Al Jaleel Center får stöd från stiftelsen Rights Now, och PGS har också gett upprepat stöd från Palestinainsamlingen, bland annat till sommarläger för barn och ungdomar.

Al Jaleel Center

Även detta läger har tagit emot många flyktingar från Syrien över 900 palestinska familjer har kommit till Al Jaleel med omgivning. Över 80 familjer bor exempelvis precis vid begravningsplatsen i tillfälliga bostäder i en miserabel situation då familjerna i lägret inte kan ta emot fler flyktingar i de egna hemmen och inga fler bostäder eller lokaler finns att hyra ut.

Children of Al Jaleel center har projekt för barn och ungdomar i lägret och i andra områden av Bekka dalen där palestinier bor. Under sommaren anordnade de läger och utflykter gemensamt för de som barn som flytt från Syrien och de som bor i lägret. Ali menar att det är viktigt att förebygga konflikter mellan de olika flyktingarna. Al Jaleel hade innan Syrienkrisen runt 3 750 invånare, de flesta säsongsarbetare eller dagavlönade arbetare och den socioekonomiska situationen var svår. Solidariteten med palestinierna från Libanon har varit och är stor men det finns också gränser för vad redan utsatta människor klarar av och enligt Ali börjar man nu närma sig den gränsen.

Som vanligt är det ett tufft jobb att få ihop tillräckligt med pengar för att få verksamheten att gå runt. Ali skriver ständigt projektansökningar till stiftelser och ambassader. Han skulle vilja köpa centrets lokaler så att de tillhör organisationen och på så sätt slippa hyran. Teamet drömmer också om att sätta upp en förskola i Taalabaya, där det bor ett stort antal palestinska familjer men som inte är ett officiellt flyktingläger. Förskolan skulle fungera som en inkomstgivande verksamhet som kunde bidra till att göra organisationen lite mindre beroende av biståndsprojekt.

Det var bra att vi kunde åka till Al Jaleel och det är kul att se hur denna organisation har utvecklats under tiden vi känt dem. Från att ha varit ett litet team på 2-3 personer med enstaka aktiviteter har man nu regelbundet öppet på centret och jobbar tillsammans med andra palestinska ungdomsorganisationer i Libanon. Man har också lyckats registrera sig hos den libanesiska myndigheten vilket öppnar för nya samarbeten.

Efter besöket hos Ali och hans kollegor var vår resa i Libanon över för denna gången. Det slår oss alltid, även om projekten PGS stödjer är småskaliga, hur otroligt viktigt arbetet våra samarbetspartner gör är för de palestinska (och libanesiska) barnen och ungdomarna i Libanon. Det motiverar också vårt fortsatta arbete för en rättvis lösning på palestiniernas mer än 60 åriga diaspora och ett slut på ockupationen i Palestina så att denna generation får möjlighet att förverkliga sina drömmar och växa upp i fred och säkerhet.

Charlotte Axelsson och Alfonso Lozano Basanta