Ur Palestina Nu 2-2003:

Rehabiliteringsprojektet i norra Libanon, närmare bestämt i de båda flyktinglägren Nahr el Barred och Beddawi fortgår planenligt och man har just påbörjat det sista årets budget för det av Sida beviljade anslaget för åren 2002 och 2003.

Så dags brukar projektledarna få i uppgift att skriva ny ansökan. Lite oroande är de signaler som nu hörs från riksdag och regering om nerdragningar överlag, inte bara Sveriges sjukskrivna, de många arbetslösa och de barnlediga föräldrarna utan även biståndet till utlandet utomlands verkar vara i gungning. Dessutom pågår diskussioner om projektets eventuella framtida samgående med andra organisationer med liknande inriktning som våra. För att ha ett bra utgångsläge slutförs just nu en utvärdering av hela projektet och vi ser med spänning fram emot resultatet. Den förra utvärderingen gjordes hösten 1997.

För övrigt förekommer mycket dokumentation på flera håll dessa sista månader. Den lokala personalen på den lilla sjukgymnastkliniken på Safad Hospital är flitiga skribenter och de har bl.a. gjort en broschyr i flerfärg, försedd med en hel del foton av verksamheten (dessvärre för oss på arabiska). Projektet presenteras också med text och bild i Palestinska Röda Halvmånens (PRCS) verksamhetsberättelse, givetvis också på arabiska, men av sidantalet att döma kan vi känna oss stolta över den uppmärksamhet vi beskärs. Vidare omnämns vi som ett specialprojekt i "The Ghassan Kanafani Cultural Foundations "lilla news-letter", som utkommer en gång i kvartalet. Deras mycket dugliga arbetsterapeut Nahla Ghandour intresserar sig kontinuerligt för ett samarbete med oss och hon har bidragit med flera gemensamma "work-shops" i bl.a. identifikation av framförallt CP-barns praktiska behov för sitt vardagsliv och deras behov i form av hjälpmedel som tillverkas i enkelt och billigt materiel.

Den lokala personalen i CBR-projektet samt rehabiliteringsarbetarna på PRCS-kliniken kan med all rätt känna sig stolta över att bli uppmärksammade och omtalade litet nu och då. Att ett regionalt intresse finns för projektet visar sig också genom de många studiebesök från olika instanser som lägrens projektledare får ta emot och organisera.

Siham Abu Dabous, Rehabilitation Worker och Ahmad Al Refai,
Program Manager utanför PRC-kliniken i Beddawi
Foto: Anna Mellgren

Att skriva och tala inför publik har också kommit mer och mer under de år som projektet pågått (1993 - 2003) och idag får vi som projektledare i Sverige utan alltför många påstötningar, skriftliga rapporter om det aktuella läget. Ahmad al Refai, som förestår PRCS-kliniken i Beddawi, skickade nyligen en liten redogörelse för sin verksamhet, han skrev den på engelska och den är lite för omfattande för att ta med här, men kan läsas på PGS hemsida.

För att ge ett kort sammandrag så berättar han att kliniken arbetar ganska självständigt numera men också i gott samarbete med PRCS, som tidigare inte var speciellt intresserade av vårt CBR-tänkande. Detta att gå runt bland familjer med barn med kanske flera funktionshinder och ge information, samt försöka förbättra deras situation med olika åtgärder sågs tidigare inte med blida ögon av läkarna på sjukhuset.

Idag bidrar PRCS i hög grad i CBR arbetet genom att tillåta sina anställda att göra hembesök hos främst de stroke drabbade eller därmed likställda neurologiska skador samt att t.ex. ge sjukgymnastisk behandling i hemmet till postoperativa patienter. Ahmad skriver också att allt fler doktorer, även från andra sjukhus, kommer för att få råd om behandlingar för sina patienter. Kliniken har ett gott rykte och Ahmad framför i sin rapport idéer om vidare utbildningar för de anställda (två fasta Rehabilitation Workers med flera års erfarenhet samt två utbildningsplatser) Sedan gäller det för oss som projektledare för PGS att se till att pengarna räcker och att så många som möjligt får ta del av de utbildningsresurser som finns eller som de själva kan skapa.

Anna Mellgren
Ragnhild Söderqvist
projektledare PGS